Kate Bush "Before The Dawn" i London 27/9

Vet inte riktigt hur jag ska börja när jag ska berätta om ”Before the Dawn”-konserten/showen med Kate Bush på Hammersmith Apollo i London igår.

Det finns så mycket att säga.. Man kan börja med att tacka Within Temptation, bandet som valde att göra en mycket bra cover på ”Running Up That Hill” som fick mig nyfiken på Kate Bush. Det är över tio år sedan. Jag tror att det var 2003 (eller 2004) jag köpte ”Hounds Of Love”-skivan på Fönstret (tack Classe och Kent!) och den skivan gick varm då jag började julskylta på jobbet det året, något som sedan blivit tradition för mig då hennes musik alltid rullar i butiken när det ska skyltas inför julen =)

Biljetterna till hennes 22 konserter långa återkomst till konsertscen efter 35 års (!) uppehåll sålde slut på en kvart i mars. Med viss Houdini-klass lyckades jag fixa 4 biljetter.. Hur det gick till.. Ja du, tur, enorm glädje, smått surrealistiskt att veta att det skulle bli av..

Det var med infernaliskt intresse jag följde nyfiket premiärkvällen den 26/8 för att se vilka låtar som skulle spelas. En mängd olika setlists publicerades men när den riktiga kom fram var det först med viss besvikelse och förvåning som jag noterade att ingeting från 70-talet framfördes.. Ingenting från min favoritskiva ”The Sensual World”.. Så gott som hela andraskivan av återkomstskivan ”Aerial” från 2005?!?! Jag fattade ingenting.. Glädjen dock att nästintill hela ”Hounds of Love” skulle framföras var stor..

Sedan började jag lyssna mer på de låtar som faktiskt spelades och insåg mer vilka de var och hur bra materialet är.. I samma veva insåg jag sedan att samma setlist framfördes kväll efter kväll och när jag även såg bilder så insåg man att de här inte bara var en konsert, utan en show/teater vilket gjorde det hela mer förståeligt..

Tiden gick.. och gick.. och tillslut blev det igår.. Så var vi där. Utanför stod fans utan biljetter och försökte desperat komma in till konsert 20 av 22. Jag fick visa legitimation för att jag och sällskapet  ens skulle få komma in, allt för att försöka förhindra svarta börs-försäljning. Detta tillsammans med strikt fotoförbud hade byggt upp hausen att detta skulle bli väldigt speciellt (samt de överväldigade recensionerna jag läst tidigare).

Väl inne så var det smärre kubbning vid merchandiseståndet men jag fick mig allt en tröja.

Vi hade ståplats längst upp bakom den sittande publiken med härlig översikt.

En närmast elektrisk stämning i lokalen briserade totalt när lokalen släcktes ner och bandet började spela ”Lily”.. När sedan Kate äntrade scenen stod plötsligt alla upp, jävla såg vi knappt någonting, ett enormt jubel så man knappt hörde sången i början.. Rysningar i hela kroppen, håret reste sig iaf på vänsterarmen..

Redan i låt två när ”Hounds Of Love” framförs är det total eufori. Det är svettigt som satan, enormt varmt. ”Joani” och ”Top Of The City” fortsätter kavalkaden av kanonlåtar. När ”Running Up That Hill” kommer som femte låt är det redan där fantastiskt bra, en superhit! ”King Of The Mountain” i en stenhård och audiodynamisk version avslutar den 6 låtar inledande ”vanliga” konsertdelen.

B-sidan av LP:n ”Hounds Of Love” från 1985 kallas för ”The Ninth Wave”. En 7 låtar lång historia som inled med ”..and Dream Of Sheep”.. Ett filmklipp framförs före det med en desperat man som ringer kustbevakningen som ser en båt som förliser ute på havet och som inte får något gehör. Låten framförs sedan då man ser Kate liggande i vattnet med en flytväst och handlar om hur hon försöker överleva. Nu börjar det även hända saker på scen då en duk vecklas ut som rörs upp och ner för att få det att se ut som vattnet. Det är en närmast obehaglig mörk stämning samtidigt som det är oerhört fint. När låten ”Under Ice” framförs då man ser skådespelare springa runt och försöka lysa med lampor för att hitta kvinnan som nu ska vara under isen. Här nånstans börjar även människor i stora fiskdräkter springa runt på scenen. Det är oerhört intensivt. När ”Waking The Witch” kommer, en låt som jag inte ser som den direkt starkaste låten hon gjort, faller den på plats i det skådespel som jag nu bevittnar.

Inför låten ”Watching You Without Me” är ser man en konversation medan vad jag förstår något som ska vara Kates man och även son. När låten sedan spelas sjunger Kate bakom grabbarna och ska verka som ett spöke, antar jag iaf. Det är starkt, väldigt fint.

”Jig Of Life” är en plötsligt surrealistisk ganska ”glad” irländskt studsande sång och bygger egentligen upp det som sedan blir den absoluta höjdpunkten på konserten.

”Hello Earth” är enorm. Sången, kören, skådespelet, alla ljud.. De avslutande ”deeper..   deeeper..” när hon drunknar och bärs bort från scenen av dessa fiskar.. Så starkt, bland de starkaste och mest känslosammaste jag sett på en scen. Hon försvinner, på riktigt.. Så känns det.

Det är därför oerhört befriande när hon återkommer till scenen och då stora delar av det stora bandet nu står på scenen och spelar akustiska gitarrer. När oerhört vackra ”The Morning Fog” inleds brister det fullständigt för mig. Det är en av mina starkaste konsertupplevelser någonsin. Tårarna rinner och de har de gjorts en hel del runt om mig både till höger och vänster. Man hör snörvlanden både här och där över det fantastiska skådespel vi just beskådat.

Här är första delen av konserten slut och det är paus. Jag är helt tagen. Jag vet nu vad som kommer i andra delen men tänker att ”det kommer inte kunna bräcka det här”.. Jag skakar på huvudet och undrar nästan vad fan det var som hände.

Andra delen, ”A Sky of Honey”, är väldigt mycket ljusare, gladare, det är mera sol och glädje, häftiga miljöer och solnedgångar, fåglar som flyger runt i flock. Strålande bakgrunder, scenografi och gladare musik. Egentligen är inte de här låtarna lika bra men allt faller på plats och det är ta mig fan asbra. En ny låt, ”Tawny Moon”, framförs och sjungs av Kates son, Bertie.. Kommer det en ny skiva med material i den klassen så är jag mer än nöjd. Andra delen avslutas med ”Aerial” och det är extas på Hammersmith. Kate och bandet lämnar scenen för en kort stund.

Kate kommer sedan tillbaka och inleder extranumret med ”Among Angels” från senaste skivan ”50 words for snow” ensam på piano. Hon sjunger som en ängel.

Inför sista låten springer vi bort till gången för att kunna se när publiken ställer sig upp. Brottarhiten ”Cloudbusting” framförs och det är total fest i lokalen. Den bästa version jag hört av den låten. Publiken körar i låten och det hoppas och dansas runt om en i den annars överlag sittande publiken.

..och sen är det slut.. Kate tackar jag vet inte hur många gånger. Publiken står och skriker. Tillslut måste vi gå därifrån. Efter dryga tre timmar (20 minuter paus) är ett av de bästa skådespel och framförande jag sett slut. Det var oerhört värt att åka dit och uppleva detta.

Det var roligt att ha Sanna med, det var roligt att ha Gustav med.
Men det bästa och som gjorde kvällen extra speciellt var att ha Necrolina med. Fina Nico. Det absolut största Kate Bush-fan jag vet var en konstant känslostorm under kvällen. Fantastiskt och oerhört rörande att se. Jag hade inte velat åka dit och se detta utan henne.

Tack Kate, bandet och skådespelarna!
Om det inte gått fram hittills så var det ta mig fan fantastiskt! =D




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0