macthefreak

..man har ju ingen aning.. Egentligen men.. Jag har lite svårt att se folk.. När de är ledsna.. jag vill egentligen kunna slå bort det men.. Jag önskar jag kunde låta bli men..

Egentligen hatar jag för att jag berörs av sånt.. När lillasyster hörde av sig när Jackson dog å grät i luren var det.. jobbigt.. Asså.. OERHÖRT jobbigt.. Samtidigt vart jag nästintill förbannad för att hon ringde mig och jag fick höra sånt.. Det är ett av de starkare minnena jag har av henne.. Samt hennes tårar på mormors begravning.. En hjärtskärande stund..

Samtidigt kan jag ju närmast ”använda mig” av en slags självplågan.. inte fysisk men.. Det är ingen hemlighet det finns bra musik som jag nästan blir ledsen av.. Att lyssna på den fantastiska Warning-skivan är.. Jobbigt.. Samtidigt är det asbra.. HIM likaså, ibland..

När jag lyssnar på ”Förgiftat Blod” med Eldkvarn känns det oxå.. Överjävlig låt.. Början är dock på något sätt mördande.. usch det är så fint så man.. ja..

Hur hjärnan fungerar.. Hmm..

Jag sitter en fredag kväll i London på restaurang med familj och bästa kompis.. jag och bästa kompis har druckit ett par timmar och är väl, ja, berusade.. Inte asfull.. Inte odräglig eller liknande.. men.. Jag blir alldeles.. tyst efter ett tag.. Jag kan inte släppa tanken på den ensamma mannen i hörnet som sitter med sitt vin och sin pasta.. Hans blick är, levande men ändå sorgsen.. Det ser iaf så ut.. För mig.. Jag har ju egentligen inte en jävla aning om han har familj/fru/sambo/pojkvän/samliv.. Han kanske bara är ute och äter en bit själv medan någon i hans närhet jobbar över, är på musikal eller.. Helt enkelt gör något annat.. Men under de svarta glasögonen ser jag bara en ensam ledsam blick ut i salen och den är fruktansvärd.. Iaf för mig..

Känslorna kommer när man är påverkad sägs det.. Visst.. kan det vara så..

Men på söndag kväll efter NFL-matchen på Wembley är jag ändå nykter.. Eller okej inte helt men inte i närheten av fredagskvällen..

Samma gäng, familjen jag och Jonas sitter på ett steakhouse.. Vi är alla rätt trötta, Jonas är nog något piggare än vi andra.. Servitrisen är.. inte glad.. Man hur ju ingen aning om hon är sur, ledsen, eller vad de är men.. Hon är.. Inte glad. Iaf.. Mamma och lillasyster störs av detta.. Det är betydligt mer restaurangbesökare än undertecknad och har betydligt högra krav på service och hövlighet än vad jag har..

Mitt i denna lite laddade stämning som blir tittar jag mot henne ibland och.. Jag kan inte sluta tänka på vad som är fel.. Det finns ju.. Hur många aspekter som helst.. Dålig lön.. Ont i kroppen.. Slut med killen.. Taskig tjejkompis.. Men hon är.. Inte glad.. När jag frågar vad ”jacket potatoes” är får man ett kort och SKITSNABBT svar att ”det är bakad potatis men vi har det inte iaf”.. ooookej..

Så jag har svårt att få det ur huvudet.. man sitter och äter.. Det är gott..Det är bra.. Jag slås för övrigt dock av känslan av viss besvikelse och skuldkänslor för snälla mamma som betalar att det inte alls är så bra som när mamma gör kött hemma.. Ett underbetyg till restaurangen? Ett överbetyg till mamma? Högst troligt både och..

Men som sagt.. jag har svårt att få det ur huvudet.. Ser hur hon är likadan mot övriga gäster och det blir som ett ok..

Men så händer det.. Som i Triss-reklamen.. Jag sitter och följer hennes rörelser och hon kommer till kassan.. Hon slår in något på kassa-apparaten.. Hon börjar prata lite snabbt med hennes arbetskollega.. Plötsligt så.. brister hon ut i skratt och ett leende.. Som en slags plötslig extas är hon jätteglad och jag känner hur jag uppryms av hennes glädje och skiner upp själv i ett leende och för en sekund glömmer jag allt annat..